Ludwig van Beethovens trippelkonsert från 1807 är rena rama Gröna-Lund-attraktionen för de tre solisterna. Varje cellist vet att långsamma satsen, Largo, innehåller en av cellorepertoarens mest krävande lindanser. Icke desto mindre är det ett nöje att spela verket med violinist och pianist och symfoniorkester. Beethoven var de musikaliska energiernas mästare. Man har ofelbart roligt. Det gäller bara att inte fega i starten. Starten är cellons.
På konsertdagen – lördagen före Valborg 1999 – har cellisten knappt fyra månader kvar till sitt omsorgsfullt planerade avhopp från musikerbanan. Planen är hemlig för de flesta.
Som han senare kommer att berätta i ofullständiga meningar för en före detta flickvän som han stöter ihop med på 76:ans buss, vill han hellre, som det brukar heta, ”skriva”. ”Eller nå’t”, tillfogar han med en vag gardering. När hon stigit av vid Berwaldhallen, sin arbetsplats, sätter han i gång med en mångårig grämelse över att ha kläckt ur sig något så stil- och formlöst.
”Eller nå’t.”
En timme kvar till entré: ett temporalt ingenmansland. Vad ska man göra med tiden när allt görligt är gjort och inget mer ska göras förrän kvart över sju i strålkastarskenet? – Mellangärdet har svaret. Den långsamt ackumulerade motviljan mot musikerlivet har funnit ett psykosomatiskt uttryck som är mig fullständigt begripligt. Magen hugger sig själv.
Så äntrar vi då scenen. Applåder, bugning, stämton från oboen, vridningar på stämskruvar. Lång introduktion av orkestern. Dags att inte fega. Det gör jag inte heller. Detta är i alla fall wienklassicismens svar på Kättingflygaren. (Varje sann Gröna-Lund-entusiast vet vad jag menar.)
Men på väg upp mot largo-satsens höjdton glider jag galet. Ytterst litet – men galet.
Jag hör min falska ton, jag hör hur den hörs, redan hör jag hur den kommenteras livligt efteråt. För två sekunder krymper jag till en betydligt kortare och nervösare cellist på en kommunal musikskola fyrtio mil och många år härifrån. – I kvällens paus är jag mogen för den halvt ironiska självnedvärderingens konst. Sådana infall kan inte rekommenderas i den klassiska musikbranschen. En nyutexaminerad cellistkollega ur publiken förefaller glupskt instämma i min självkritik samtidigt som konsertmästaren tycks undvika mig. Det hela är för eländigt. Fem ”jag”, två ”min” och ett ”mig” i samma stycke. Inget är så självcentrerat som akut förtret.
När cellistens trippelkamrater släpper av honom på Valhallavägen hemma i huvudstaden, säger alla tre att de ses – snart! – och gör någonting tillsammans – igen!
”Snart” och ”igen”.
Or not.
Tjugosex år senare förlänger den före detta cellisten frukosten ända till eftermiddagen, till förmån för tretusen tecken om ett par gamla minnen som han nästan slutat gräma sig över. Senast till hösten tänker han sluta byta ord mot ord i det manuskript som bär arbetstiteln vara den förstummade. En cello från 1899 står en bit bort i ett skåp i sitt röda etui – och undrar.
April -25
M.N.