”Etta dela!”
Så brukade de ivrigaste pojkarna – och kanske någon enstaka flicka – på Folkungaskolans asfaltbeklädda gård hojta på sjuttio- och åttiotalet. Det idoga ”delandet” tycktes vara en ofrånkomlig paragraf i skolgårdens konstitution. Man fick liksom huvudvärk redan innan barnleken hade börjat. Kunde man inte bara släntra ihop ett par kamratliga lag och spela vilket-bollspel-det-nu-var och vara helt nöjd?
Nej, det ska böjas i tid det som krokigt ska bli.
Språkfilosofer från de senaste sjuttio åren skulle tveklöst beteckna ”etta dela” som ett performativt yttrande. (Den som sa’t han va’t, sa man ännu tidigare, och säger väl än.) Framsägaren av de magiska orden gjorde nämligen sig själv till lagkapten (för ett lag som nyss inte existerade), dessutom privilegierad lagkapten: den som först fick välja en medspelare. Detta innebar att han (eller, undantagsvis, hon) ofelbart valde den som stod högst i kurs, näst högst i kurs eller näst näst högst i kurs. Logiken bakom detta ”inses lätt” (som det sporrande högdragna uttrycket löd i vår föräldragenerations skolböcker) om man bara beaktar att lagkapten nummer två av naturliga skäl inte var valbar. Vad denna person brukade yttra för att ikläda sig sin roll, undflyr mitt minne (det var nog mest ett mummel av grämelse över att inte ha hunnit säga ”etta dela”).
Själv blev jag oftast vald strax efter halvtid i delningsförfarandet, vilket för mig var fullkomligt acceptabelt. Jag tillhörde ju inte specialisterna – de som frivilligt gick på fotbollsträning flera gånger i veckan och liknande –, men räknades heller inte till det rena bottenskrapet – de som inte förväntades göra något alls där på ”planen”, inte ens vara lojala mot sitt eget lag.
Som indelt lagmedlem gjorde jag sedan vad jag kunde för mina lagkamrater (underligt nog var jag alltid högmotiverad, troligen av ren skräck). När jag någon gång satte bollen i mål, kunde till och med någon av klassens kapitalstarkaste individer ropa något uppskattande (jag åsyftar här atletiskt kapital, för att nu skoja litet med Bourdieu, den gamle knarren). Men när det till slut ringde in (ett fenomen som numera verkar vara bortskaffat från skolgårdarna; förmodligen anser dagens undervisningsråd att sådana chockeffekter skulle inverka menligt på de sensibla barnasjälarna) kom, oavsett graden av framgång, en känsla av befrielse. Det var bättre att underordna sig en fullvuxen människa, vem det vara månde, än att samexistera enbart med dessa märkvärdigt opålitliga pysslingar, som ibland var snälla och ibland dumma.
Jag hade förresten aldrig något emot att ingå i det så kallade ”klabbet”, när någon av de sportigaste helt sonika utropat: ”NN och jag mot klabbet!” – Det som följde var en sorts karnevaliska högtidsstunder.
Okt. -25,
rev. i sep. -26
M.N.
En enligt förf. ”gravt förhastad” variant av ovanstående minnesbild publicerades i dec.-25 i Svensk Bokhandels vårkatalog, vilket han själv tar på sig hela skulden för. Om det då planerade utgivningsdatumet för själva Människobyggnaden kan sägas att även det var förhastat, men bara om man har det facit i hand som man aldrig har.BRITTANYK. GAMES · PLAUDO