Kära katalogläsare!
Detta är den svåraste genren. Att skriva stilfullt förljuget om sig själv i jagform.
Det liknar det man förutsätts prestera varje gång man går bort på middag: den avspända kombination av självförsköning och self-deprecation, som kännetecknar de någotsånär bildade och någotsånär sofistikerade. De mindre bildade skryter naturligtvis öppet (men tror att de kamouflerar det); de verkligt bildade har antingen i god tid tackat nej till kalaset eller på outgrundliga vägar blivit de självlysande undantag, som alla efteråt kommer ihåg.
Nu kanske någon har börjat fundera över begrepp som kontext, identitet, kanske rent av samtid.
Så intressant! Fortsätt gärna med det!
På taket till grannhuset har en skata fastnat i en snara av nylontråd, i sin tur fäst vid ett lodrätt monterat metspö. Skatan kretsar tålmodigt runt spöet; formationerna blir mer och mer desperata; av allt att döma kommer fågeln snart att tvingas ge upp och falla ned och långsamt dö. Men just denna individuella tätting trotsar alla farhågor. Dygn efter dygn fortsätter den sin kamp för att komma loss från snaran, vilken dock är så perfekt utfunderad att ingen praktisk möjlighet att slippa ur den verkar finnas.
Efter några veckor inser betraktaren att skatan måste vara konstgjord, trots dess fullkomligt illusoriska skratt, anatomi och rörelsemönster. Även den då och då utsöndrade avföringen förefaller helt autentisk. Det rör sig alltså om en mycket skickligt konstruerad fågelattrapp – men varför sitter den fast i en snara just utanför denna individuella betraktares fönster?
Det är en slump, säger kanske någon.
Precis!
Boktiteln – Tid virke plats – är för övrigt en alldeles färsk frukt från arkeologins domäner. Den är nämligen identisk med Kosmogonstenens fullständiga lydelse (vilket visade sig oproblematiskt för förlaget eftersom upphovsrätten gått ut med så många hundra års marginal). Inskriftens överensstämmelse med vår tids uppfattning om universums tillblivelse och beskaffenhet har redan hunnit egga fantasin hos forskare inom mångahanda discipliner. Filologer gläder sig dessutom åt blotta förekomsten av mittenordet, en i fornsvenskan mycket rar konjunktiv, väl värd att lyfta fram i ännu vidare litterära sammanhang än runstenar.
Än jag, då?
Låt oss säga att ett konstnärligt porträtt är en mer eller mindre subjektiv återgivning av den porträtterades ”gränssnitt” mot konstnären. Ordet är yngre än jag och i sammanhanget onödigt kirurgiskt; den äldre engelska motsvarigheten ”interface” passar egentligen bättre. Vad är då ett verbalt självporträtt? Tja, det borde rimligen vara: mitt begreppsmässiga interface mot mig själv, återgivet av mig själv.
Detta tycks för många falla sig enkelt att åstadkomma; för egen del inledde jag ju med vissa reservationer.
I skrivande stund slår det mig att arbetet kanske redan är gjort. Tanken ger en viss lättnad. Jag har ju ändå inga examina i författarskap att i förbigående nämna, inga stående tidningsspalter, varken någon påfallande dekonstruktivistisk tendens eller några särdeles dyrbara reservoarpennor.
Så jag sätter här med gott samvete: punkt.
Maj -25
M.N.